Bjuder iaf på de bilder jag tog, det blev några stycken.
Tallskog nära Stångtjärn.
Gräs och granskog, fint som semester.
Slakmotedoubletrack.
Den här knäppan upp på kullen är fin. Först en lång slakmota, sedan stenig endurostig och avslutar med en riktig brant där man måste ta i för att komma upp.
Avslutet på en favoritutförslöpa. Några små dropp och en bäckpassage, det kan inte bli mycket bättre än så.
Kalhyggegräs.
Gräs är fint. Det kan aldrig bli för många bilder på gräs i en blogg.
Riktigt brant utför och lite löst. Den här stigen, som bilden är tagen på, mäter några hundra meter. För flera år sedan spenderade jag över tre timmar på att förbättra den genom att klippa kvistar och rensa lite. Jobbigt då, kul nu.
Stigarna till Källslätten är precis som hela Falun, inte helt stenfria.
Flygraka vid Källslätten. Här i Dalarna är långa raksträckor lite sällsynt, så det blir ett trevligt avbrott bland alla kurviga kurvor.
Mattias Nilsson.
Berg, dalar och sån skit.
Som ni ser på broms-märket var jag tvungen att dela med mig här. Det är en utförslöpa på runt 700 meter, lite längre ner väntar Palmbergkurvan. Bäckar är fint skit.
Den här mannen på bilden försökte kränka mig idag. Notera att jag skrev; försökte. Vanligtvis har jag inget emot att låta motionärer åka ifrån mig. De tar ofta i ganska mycket när de cyklar och jag vill ha mina lugna pass ibland också. Visst, tävlingsmänniskan i mig säger åt mig att visa dem vem som bestämmer. Men oftast är jag större än den tävlingsmänniskan. Jag vet ju att jag kan åka ifrån de flesta. Men inte idag. Helt slut och med ögonen i kors märker jag hur denna person blåser förbi mig ute på vägen, jag åker på cykelbanan. Jag tittar mot honom när han åker förbi, men han möter inte ens min blick. Detta, plus det faktum att han åkte med svarta strumpor, en oversize sadelväska och två touringflaskor(750 ml) av olika märken gjorde att jag inte kunde låta honom passera. Han fick direkt en lucka som han sakta utökade. Han körde bergsgetstilen hela vägen hem; stå, sitta, stå sitta osv. När vi gick in i sista backen så gav jag allt och körde in de 20 sekunder som han skapat sig, backen tog 1.40. Satte mig på hans hjul, men som ni ser på attackställningen så försökte han gasa ifrån mig också utför. Han vände sig dock aldrig om. Inte när han passerat mig första gången, och inte när jag anslöt till hans rulle. Trots att min leriga cykel lät som ett tröskverk.
Hade han bara hejat eller kört med vita strumpor så hade vi sluppit hela den här grejen. Men nu fick jag en kalasbra slutintervall i mitt distanspass. Det kommer smaka fågel i benen hela morgondagen.
Avslutar med en bild på Snygghenke.
