Vi regnar bort

Vet inte hur ni har det, men här har regnperioden slagit till på allvar. Det tycks inte ha något slut. Det bara regnar och regnar. Det enda riktigt bra med allt regn är att Mörksuggan inte blir så snabb i helgen. Kan passa mig rätt bra.
Just nu är ett gäng cyklister ute i Rättvik och kör Mörksuggebanan. Det var tänkt att jag skulle vara med, men Ronya hade ett ärende i stan under förmiddagen som hindrade min medverkan. Får ta ett pass senare idag istället.
Dagen består just nu av att vi skall gå och handla bakplåtspapper. Det blir nog dagens höjdpunkt. Ungarna behöver frisk luft, och vi behöver också röra på oss lite. Jag ogillar verkligen att vara ute i regn när jag är i vanliga kläder. När jag cyklar gör det inte alls lika mycket. Jag kan faktiskt gilla att cykla i regn. Men som sagt, när jag inte cyklar har jag helt andra känslor inför detta med att vistas ute.
Regnar det hos er också? Ska ni träna något idag?

Kan det vara så?

På den gamla goda tiden, när det var många som körde MTB, så var banorna tuffare. Eller svårare. Det skulle vara rötter, stenar och branta backar. Svårigheter uppmuntrades på banorna. Nu när färre cyklar MTB så skall alla banor göras så lätta som möjligt, och grus och stenmjöl skall kastas ut på stigarna för att jämna ut eventuella ojämnheter. Nu för tiden strävar man alltså efter att göra lätta banor för att locka fler. Men fungerar det verkligen så? Antalet utövare sjunker för varje år som går. Kan det inte vara så att det är utmaningen och svårigheterna som lockar? Det är betydligt lättare att bli bra på att cykla över rötter och stenar än det är att cykla jättefort på grusväg. Alltså blir det lättare att hävda sig utan talang eller monsterfysik, om banan är tekniskt svårare.
En annan viktig faktor tycker jag är hur kul det är när man cyklar. Vi som körde i Norberg i helgen hade kul. Oavsett form eller flyt. Om man på en XC-tävling med lätt bana och hamnar ensam, så sitter man där. Ensam. Och nöter. För det händer inget, man bara nöter. De framför nöter och de bakom nöter. På en svårare bana händer det alltid något. Man har partier där man ibland är snabbare än konkurrenterna och ibland långsammare. Om man tappar en konkurrent så kommer alltid det där partiet där man kan ta in tid igen. Det dyker alltid upp något som kräver fullt fokus. Som Norberg igen då. Jag var snabbare än Oscar i backarna, Oscar var snabbare än mig i skogen. Det blev spänning. Hade det varit en enkel bana så hade nog kampen varit avgjord tidigt i loppet.
Kan det inte vara så att en svårare bana är roligare och mer intressant, och därför lockar fler MTB-cyklister?
Eller är det klungkörning som gör MTB-tävlingar intressanta? När cyklisterna inte kan komma ifrån varandra för banan inte inbjuder till avgöranden.

Nu är det främst XC jag tänker på i detta inlägg. I långlopp består en stor del av startfältet av cyklister som inte alls behärskar stenar, rötter och backar. Eller ens en MTB-cykel om vi ska vara riktigt ärliga.

Vad tycker eller tror ni?

Kort från när jag kom hem

Ligger på sängen och kollar touren nu, Cancellara slaktade klungan i vinden. Det är så vackert med kantvind. Att se fragmenten av klungan ligga från ena sidan av vägen till den andra och gasa. Det är ju det man vill se, full gas från världens bästa.
Har ni cyklat något idag? Vad blev det för en tur?

Skvalpa

Darvell kom inte. Skyllde på att han kände av någon fysisk sjukdom. Säkert ett desperat försök att mörka inför Mörksuggan bara. Ni undrar säkert vilka gubbarna var bakom Oscar och Jens på förra bilden. Det är Stefan Carlsson och Anders Lennartsson. Inga dåliga gubbar alltså. Först körde vi ett varv för att hitta runt. Sedan började det tokregna. Tydligen fanns det några (Jens...) som hade ambitioner att köra fort idag. Så träningstävlingliknande fartpass kördes i blötan. Så nu har jag testat banan med någon decimeter vatten på också. Mina bromsar blev ärligt talat skitdåliga. Ungefär som cantilever om jag skall överdriva en aning. Men det var två fingar på varje broms och full kraft för att få ner farten.
Jens hade lekstuga och Anders Lennartsson hängde så gott som med mig under det första varvet. Som nog också var hans enda varv. Jensa och jag körde två varv. Jag var bara nära att vurpa ett par gånger. Jens lyckades vurpa en och en halv gång. Det nya svåra är på förstaslingan. En stig med några smådrop som man visserligen lyfter cykeln i om man har fart. Men när det var blött och rötterna pekar åt alla möjliga håll så blev det lite knepigt ibland. Och en del genomslag. Men överlag är banan ganska lättåkt, även om gräset blev lite slirigt när det kom ett skyfall över det.

1:a varvet:
Tid: 17.36
Puls: 173 i snitt och 185 i max.
2:a varvet:
Tid: 18.24
Puls: 169 i snitt och 182 i max.

Såg nu på kartan över SM-banan att man skulle ta en sväng mot backhoppslandningen också. Banchef Lars-Åke Östlin tycks ha tänkt på allt. Och efter Dörnhillbiten så skulle vi under hästskotunneln och sedan upp mot klocktornet.

När jag kom hem och gick upp för trappen hörde jag ett skvalpande ljud från cykeln. Första tanken var; å nej, inte vatten i hjulen. Men jag insåg snabbt att det var i ramen. Och inte lite vatten heller. Ställde först cykeln på framhjulet och jag ställde den också på bakhjulet. Men inget rann ut. Så ställde jag den upp och ned och det forsade ut vatten och smuts. Och där vattnet kom ut kom det nog också in. Genom sadelstolpen som har ett stort hål högst upp mot sadeln. En tejpbit där är nog inte helt fel..

Pölen som blev efter att jag tömt ramen på vatten.

Jag tar tillbaka allt

SM-banan är jättetuff.

SM-banan

Skall snart ut och cykla SM-banan med Jens Westergren och Magnus Darvell. En SM-bana som jag inte tycker är någon tia. Eller ens en åtta. Ni som undrar vilka däck ni bör ha på SM kan välja ett par bra gräsdäck.
Jag försöker komma på någon svårighet på banan, men det enda jag kommer på är farten i utförskörningarna. Om man skulle tappa kontrollen där, så kan man ju slå sig rätt bra. Men annars finns inget på banan som är speciellt svårt. Och för att vara Falun så tycker jag inte att banan är speciellt kuperad heller. Visst. Alla småbackar kommer ju kännas mer när man är trött i benen. Men ändå. När SM precis hade börjat planeras så talades om en riktigt tuff SM-bana i stil med den jag gjorde till Falun Bike Week för ett par år sedan. Den här banan är betydligt lättare.
Lätta och flacka banor passar mig ju inte speciellt bra. Det är roligare med riktig MTB.

Har ni skaffat en hoj med fast nav ännu?

I Falun skall det ju byggas velodrom. Fixiecyklar har ju varit populära ett tag nu, främst i storstäderna. Det är väl kanske redan "ute" att trampa runt på fastnavscyklar?

Kanske får den trenden ett litet uppsving nu när det för första gången finns en arena för dessa bromslösa cyklar. Eller snart finns den. Men ni hajar. Äger ni en cykel för bana eller ska ni skaffa en nu när velodromen snart är ett faktum? Eller tänker ni smutsa ner velodromen med en vanlig cykel, med broms och växlar? Kommer ni nöta på plywood-skivorna i arenan eller kör ni traditionell träning med testcykel och slaskdistans?
Själv så vill jag bara ha en sådan cykel för att ha just en sådan cykel. En kul grej. Lite som att jag också skulle vilja ha en BMX. Skulle ju aldrig våga utmana kidsen i dirten, men kul att ha. Cyklar är ju väldans roliga. För flera år sedan hade jag en BMX, men någon stal den. Om ni ser mig i Faluns velodromarena i vinter, så är det nog inte cyklandes. Bana känns inte som min grej. Även om poänglopp är kul. Men då är det ju liksom vanlig cykling, fast inne. Vill ni se när jag tränar i vinter så hittar ni nog mig i någon backe ute på vintriga skogsvägar.