Det har väl knappast undgått någon cykelintresserad i detta land att det är Vättern-vecka denna vecka. På internetforum frågas om vilken olja man skall ha, vilka hjul som är bäst, vilka däck som rullar lättast och vad man bör ha för kläder på sig och vad man bör stoppa i klädernas fickor. Det fina med Vätternrundan är att det är så många färskingar utan någon som helst cykeluppfostran som skall ta sig runt pölen. Därav alla härliga frågor som vi, aningen mer rutinerade, cyklister kan le åt. För mig har Vätternrundan aldrig varit något alternativ. Jag tävlar ju, och att motionera 30 mil skulle inte ge mitt tävlande någonting mer än lite styva ben.
Men nu, när jag är gammal, så har jag börjat snegla lite avundsjukt mot den där rundan runt Vättern. Det kanske skulle vara något ändå det. Om inte för själva cyklingen, för 30 mil klarar jag nog vilken dag som helst. Så för upplevelsen och för att få känna på hur stort det verkligen är. För det är något enormt stort som pågår i Motala. Och jag gissar att den enda chansen man har att känna på hur stort det verkligen är, är genom att deltaga. Eller möjligen ingå i organisationen då.
Som här i Falun. Många motionerar på cykel inför Vätternrundan, jag kan lova att det kommer vara färre cyklister ute på vägarna efter Vätternrundan. Och i dagens tidning är det bild och text om ett gäng som skall åka runt Vättern. Bild och text, på förstasidan.
Vätternrundan är det största vi har inom svensk cykel. Alltså måste jag uppleva det, så resonerar jag nu. Nu när jag är äldre.
När jag trappar ner skulle jag vilja åka Vätternrundan och cykla tvärs genom landet. Jag vill uppleva allt det där som inte har med elittävling att göra. Göra de andra utmaningarna som finns att genomföra på en cykelsadel.
Vad skulle du vilja uppleva från cykelsadeln?
