MTB-guide

Den här delen av jobbet känner jag mig rätt hemma på..

Cyklar till jobbet

Kommer bli någon minut sen. Somnade kanske 12 i natt, Filip begärde sällskap halv sex. Klockan sex kom jag in i vårat sovrum igen. Väcktes 06.38 av Ebbah. Emily kom upp strax efter. Ebbah gnäller efter mat och bajsar, Emily ska ha sin morgonmacka. Jag försöker packa ihop allt jag ska ha med mig och hitta jobbtröjan. Kastar i mig frukosten och hinner inte ens blogga(!). När jag skall sticka iväg är cykeln inte lika redo som jag. Lägger fem minuter kärlek på den och sticker. Nu är jag framme, vi hörs!

Vet ni..?

Vet ni varför jag var snabbare i helgen än tidigare under säsongen?
- Ny sadelstolpe utan setback.

Vet ni hur många genomslag jag hade på bakhjulet igår?
- Minst 15 skulle jag tro.

Vet ni hur stark Matthias Wengelin är?
- En av kassettens drev lossnade, och snurrade därefter fritt, när han tog i en gång.

Vet ni vad jag ska göra på Ränneslättsturen?
- Gå all-in.

Vet ni vad jag borde göra nu?
- Sova.

Besviken, nöjd och stolt

Besviken är jag över att så många sagt att det var bra av mig att cykla som en fröken under Lida Loop. Jag hade hellre hört positiva kommentarer när jag satsat allt och kroknat, det är ju då jag gjort en prestation. Att komma runt 10:e plats på tävlingarna är inte alls lika kul som att kanske kämpa om placeringarna runt femteplats. Som jag själv tror att jag kan klara av. När jag åkte igenom målområdet efter första loopen skämdes jag igår. Det är sant.
Efter loppet har jag funderat mycket på om jag inte hade kunnat gå med ut på andra loopen och sedan setat med i täten också hela andra. Då hade jag liksom varit med i matchen. Fast å andra sidan är det kanske det här jag har kapacitet för och därför borde rätta mig efter detta. Men det är så tråkigt när man vet att man inte är med i matchen.

Men nöjd ändå. Trots att jag körde som en fegis, och tänkte på att hålla igen, så är nionde plats i det sällskapet ganska bra. Det är ju min tredje bästa långloppscup-placering, faktiskt. Och igår ville jag bara få så många poäng som möjligt för att kunna få en bra totalplacering i Långloppscupen. I fjol blev jag 12:a i Lida Loop och hade stora möjligheter att bli femma totalt inför den sista deltävlingen i Långloppscupen. Alltså ligger jag bättre till för en topp fem totalt nu. Men då gäller det att jag är femma på Ränneslätt i år, som jag var i fjol. Kan bli tufft. Eftersom jag körde bättre på Lida i år än i fjol så kan jag vara så dålig som sjua på Ränneslätt och ändå ligga i fas med fjolårets poängplockande.

Stolt är jag över bloggen idag. Och var också det igår. Den blev mycket snyggare med den nya JÄTTEstora headern. Också jag har irriterat mig på bloggar med stora headers. Så jag tänkte irritera er lite också. Måste dock fixa innehåll bakom alla länkar i menyn. Eftersom jag gillar siffror och att tävla, så är jag stolt över att bloggen tog rekord i besökarantal igår. Och idag kommer bloggen slå nya rekord och notera över 1000 besökare på en dag, för första gången.

Hämtar Emily

Jag låg och halvsov i soffan, sedan började sändningarna på Eurosport och nu har hela familjen gått för att hämta Emily på skolan. Barnen somnade sent igår, Filip så sent som strax före tolv. Sen vaknade filip två gånger under natten och Ebbah vaknade 06.39. Så i kväll vill jag att de sommar tidigt. Det vill jag verkligen. Jag var ju trött redan innan Lida Loop, och imorgon börjar jag jobba klockan 07.30.

Livestream Criterium du Dauphine Libere 2009

För er som saknar Eurosport så tror jag att denna länk skall funka. Kika in där mellan 14:50 och 15:05 ungefär så startar sändningen nog då: http://www.justin.tv/zabava_live_

Edit: Nu med fungerande länk.

Mitt Lida Loop

Var faktiskt inte alls speciellt laddad inför tävlingen. Dålig rygg, dåligt med sömn och sviktande form satte sig lite i huvuduet. Kanske var det bra. Att jag inte var för het, helt enkelt.

Första Loopen:
Förra året så hade jag som plan att inte vara långt framme över startbackens krön. Detta eftersom man drar på sig väldigt mycket mjölksyra när man går på max i en brant backe. Men då hamnade jag istället bland folk som inte kunde hålla rullen på efterföljande motionsspår vilket ledde till onödigt sick-sackande och lucktäppning. Så i år var planen att köra så pass fort att jag hängde med tätåkarna, utan att förta mig. Det var betydligt skönare åkning på motionsspåren i år. Antingen gick det saktare i år eller så var benen bättre. När vi skulle in på första stigen så stressade jag inte utan såg bara till att ha någon duktig cyklist bakom mig ifall jag skulle tvingas släppa så skulle jag då ha någon som kunde hjälpa mig ikapp igen. Åkte i komfort-tempo hela första loopen. Körde aldrig i någon överfart. Släppte ibland förbi mig mer namnkunniga cyklister för att inte vara ivägen.
På ett ställe missade jag precis en stor pinne/stubbe/rot som låg på stigen. Darvell körde på den som flög in i Max cykel, Max bröt sedan, kanske på grund av den pinnen/stubben/roten. På slutet av flygrakan inträffade nog årets otäckaste MTB-vurpa, tack och lov undvek jag cyklar och cyklister.
Sista stigen in mot varvning är det alltid hög fart, det är dags att spräcka fältet lite till och kanske ta ett spurtpris. Förra året försökte jag hänga med och det resulterade i galet syramättade ben ut på andra loopen. I år höll jag istället komfortfart på sista stigen.

Andra Loopen:
När vi gick ut på andraloopen så hade jag sällskap med Jesper Dahlström. Jesper hade dock mer bråttom än mig ut på loopen. Efter första stigen så kom Fredrik "Seglarn" Edin ikapp och vi(mest Fredrik...) körde ikapp Jesper. När vi skulle avsluta ett långt parti med grusvägar och motionsspår så var vi inte så många sekunder efter tätgruppen, då föll Fredrik och Jesper fick åter några sekunder på mig. Sakta men säkert lyckades jag köra ikapp Jesper, men han är stark. Vi växeldrog större delen av andraloopen, men Jesper drog nog mest. Mot slutet av loopen höjde han nog farten för jag fick vika ner mig. Vid varvning ut mot tredje loopen var jag 23 sekunder bakom Jesper och Fredrik var nu bara ca: 10 bakom mig.

Tredje Loopen:
Slutet av tävlingar handlar om att plåga sig så mycket man kan och vrida ur det sista. Iaf för mig. Också för Jens som körde hela sista loopen med kramp och krampkänningar men ändå lyckades bli tvåa. För egen del så höll jag så god fart som jag bara kunde inledningsvis då Fredrik kom ikapp mig. Detta av två anledningar; hade jag släppt förbi Fredrik så hade han nog kört ifrån mig och jag hade blivit lämnad ensam. Och genom att köra fortare igen så kanske Fredrik trodde att jag var starkare än jag kände mig. Och på så vis skulle han inte vilja lämna mig åt mitt öde så snart som möjligt. Fredrik var riktigt stark i de små backar som fanns och jag var flera gånger nära att kapitulera. Lyckades dock, genom att förkorta mitt liv med några månader, hänga mig kvar på hans hjul och vi började sakta men säkert ta in tid på Jesper igen.
Precis när vi skulle ansluta till Jesper så hade jag tappat några meter och då visste jag att jag antingen dödade mig själv igen och gick ikapp eller så var jag förlorad. Så jag slet mig ikapp. Farten slog av lite nu då vi visste att vi inte skulle kunna komma ikapp täten och att placeringarna 8-9-10 stod mellan oss tre. I en backe med fem kilometer kvar attackerar Jesper och vi andra får släppa lite. Jag passerade dock Fredrik och lyckades i ett desperat försök komma ikapp Jesper.
I efterföljande skogspartier tappar jag lite på Jesper. När vi skall åka utför och komma ut på de långa grusvägarna in mot Lida så gör jag ett regelrätt självmordsförsök och ansluter till Jesper genom att släppa bromsarna helt och chansa på att gå ikapp i utförskörningen. Hade jag inte kommit ikapp så hade Jesper säkert glidit ifrån mig och Fredrik hade kunnat ansluta till mig igen. Nu kunde dock jag och Jesper få till något som liknade ett samarbete in mot avslutningen där Jesper var starkast.
Jag var 9:a efter första loopen, 9:a efter andra loopen och 9:a i mål. En ovanligt jämn serie för att vara mig det.

Sorry för den långa texten. Tubdäck är skitbra i stökig terräng.