Ute i friska luften.

Filip och jag är ute på uppdrag. Hemligt uppdrag givetvis.
Det ska tydligen vara nyttigt med frisk luft och sån skit.

I någon lokal vid gruvan finns en våg som visar tusendels gram. Jag vägde allt jag hittade när jag praoade där. Att äga en sådan våg skulle vara både kul och farligt.
Varje gång man filade på någon cykeldel skulle man se att det gav något.
Jag funderar på om jag ska fråga snällt om jag får väga mina blivande hjul där. Om vågen klarar sådan belastning.
Eller så skiter jag i det.
Eller väga delarna bara?
Nä, någon måtta får det vara.

Nu är Darvell och Nilsson i crossland. Hoppas verkligen att det går bra på tävlingarna, det vore grymt.

Svenska Cykeldagarna.

Snart är det dags igen.
Mäss-cross. Jag är alltid i högform då. Och överladdad, så vurprisken är stor.
Om ni tittar noga så ser ni mig i ledning efter första varvet.
Jodå, tävlingarna avgörs alltid på första varvet.

175 meter på 160 sekunder.

Ja, jag vet, jag är ingen löpare.
Dom enda gånger jag springer är på cx-tävlingar eller om jag måste kliva av cykeln på någon MTB-tävling. Jag har aldrig tänkt försöka klå Usain Bolts världsrekord på 200 meter heller (19.30s).
Men idag, när jag hade kört serparna några vändor, så tänkte jag testa det här med att springa lite..

Underlaget var kanske inge vidare för löpning; fruset gräs, snö, is och ibland lera. Cykelskorna är ju inte direkt gjorda för löpning heller.
Dom första 20 metrarna gick bra, jag öppnade medvetet väldigt lugnt för att inte spränga mig. Efter 30 meter började det bli jobbigt och efter runt 40 meter fick jag börja gå mer än jogga.

En gång i tiden sprang jag ifrån triatleten Djurback på en vintercykeltävling. Det var tider det. Han är fortfarande knäckt över den händelsen.

Men nu brann benen och jag ventilerade så mycket jag kunde för att pressa ut lite syre i blodet. Löpningen hade övergått i någon form av staplande. Jag försökte öka stegfrekvensen lite för att iaf kunna kalla det träning. Jag ville pressa kroppen mer, men det gick bara inte. Det fick ta sin tid helt enkelt.
Mot slutet försökte jag öka takten, driva upp tempot. Men det var helt omöjligt. Kroppen skrek stopp, men jag fortsatte iaf till mitt mål. Väl där stod jag och flåsade, länge och väl. Benen skakade och jag kände mig jävligt nöjd.

Grym träning kändes det som iaf. Skitkul med sådan enorm smärta i kroppen. Tror jag ska ha med mig några fler nästa gång jag provar detta. Så dom också får smaka smärta, på riktigt.

För att "springa" dom 75 höjdmetrarna uppför backhoppningslandningen med cykeln på axeln var nog bland det jobbigaste jag gjort.

Lite mer dimma idag.

Samma plats som igår, men lite sämre sikt..
Men det gillar jag. In i dimman bara. Nu ska jag köra sönder Serparna några vändor.

Digitalfoto för alla.

Ni såg väl reklamen inför den gångna helgens tävlingar i tidningen?

Skit.

Skit, jävla skit, förbannade skit, pissskit, megaskit, svinig skitträning.
Det enda som var värt något med dagens träning, var att få se Jens kliva av cykeln i Serparnas sista brant.
Men inte ens det kan väga upp dagens misär.

God morgon.

Ebbah brukar börja dagarna med lite sång.
Natten har hon och jag spenderat i soffan för att låta Ronya sova några timmar.
Från det att vi lämnade en sovande R vid halv tolv, och fram till i morse, har hon vaknat 6-7 gånger och Filip två.
Min fosterställning i soffan har varit fostrande.