Kände inte av ryggen alls idag, blev så glad att jag råkade ta i extra mycket. Tävlingdjävulen inom mig är för stark för att låta förnuftet sköta tänkandet. Joggade upp till Lugnet för att springa sexan på Jungfruberget. Såg redan tidigt på pulsen att det hjärtat jobbade mer än jag hoppats. Det är rätt kuperat där uppe, totalt var det 135 höjdmeter på slingan. Mitt lilla mål med passet var att kunna springa hyfsat avslappnat utan att ha speciellt hög puls på tider under 5 min/km. Meeen.. jag vet inte ja. Klockan gick väldigt fort och pulsen var väldigt hög idag. Två ursäkter till högpulsandet är att jag hade för mycket kläder på mig och därför var väldigt varm och så hade jag ju vilat i två dagar.
Men 168 i snittpuls är fan inte lugnt tempo. Tiden blev dessutom bedrövliga 32.47. Vilket skulle ge 5.28/km, och detta med skithög puls. Ridå.
Nu har jag dock kontrollmätt med Eniros fiffiga mätverktyg och får då sträckan till 6.6 km, Eniro brukar dessutom ligga lite i underkant. Så då blev jag lite gladare och räknade om. Hamnar istället på 4.58/km, vilket känns mycket bättre. Om det inte vore för den där snittpulsen på 168 då... Totalt på mina 58 minuter hade jag 162 i snittpuls. Spännande det här med ny sport. Trots att jag tar i, och är i ganska god form, är jag riktigt långsam. Då inte bara jämfört med svenska eliten, utan också halvduktiga motionärer... När jag cyklar och tar i så är jag ju relativt snabb. Kränkande.
Hur som helst, fin dag på Jungfruberget var det. Väldigt skönt att ryggen inte kändes alls.
Som sagt, rätt kuperat. Inte nog med att det är motlut i ungefär en kilometer i början så kommer denna fina knäppa efter 1.5-2 km. Som en jävla vägg kändes den. Totalt på varvet var det 135 höjdmeter och slingan mäter, enligt Eniro.se, 6.6 km. Det ger ett snitt på 20.45 hm/km
Väl uppe kunde jag njuta en kort stund av utsikten ner mot sjön Varpan.
Motljus på slingans andra halva.
