Sista bilden på min mustasch

Som ett vältränat öga kan se, så står jag längs LLSMs bana. Riktigt snabb bana, för det mesta. Men stigarna är inte av snabbaste sort, vilket kommer dra ner snitthastigheten. Just nu är det ganska blött i skogarna, Men Faluns skogar blir inte speciellt leriga, bara blöta. Jag åkte ut till den delen av banan som är cirka tre mil från starten, där kan det hända grejer på SM. Så jag nötte de stigarna lite extra. Hittade några riktigt vassa spår faktiskt, kändes riktigt bra. Tror jag kommer vara en av de snabbaste utför på SM, kan vara bra då jag kanske kan få det svårt uppför mot de bästa. Det finns ju ingen som kan banan lika bra som jag.
Träffade Kim Anastasio vid toppen av Krövelberget och vi tog sällskap till Rostberg, där jag fortsatte vägen hem och Kim fortsatte på banan. Jag fick ihop lite drygt tre timmar i blötvädret och är väldigt nöjd med dagen.

Sabotage på LLSM!

Är ute och lär mig banan in i minsta detalj. Upptäckte precis, till min stora förskräckelse, att någon har saboterat banan genom att flytta flera stora och vassa stenar.

Film från LLSM, Swedish MTB Marathon championship, Långlopps-SM, SM i XCM

Kalla det vad ni vill. Oscar har lagt upp en jättelång film från alla stigar på banan för LLSM. Visserligen är inte alla stigar med i sin fulla längd. Men 24:a minuter räcker nog.

U23 VM MTB XC

1 Burry Stander (South Africa) 1:47:26
2 Alexis Vuillermoz (France) at 1:21
3 Thomas Litscher (Switzerland) 2:46
4 Peter Sagan (Slovakia) 4:15
5 Marek Konwa (Poland)
6 Guillaume Vinit (France) 4:59
7 Mattias Wengelin (Sweden) 5:14
8 Fabian Giger (Switzerland) 5:32
9 Lukas Kaufmann (Switzerland) 5:57
10 Catriel Andres Soto (Argentina) 6:31

Riktigt grymt kört av Wengan tycker jag.

Ingen Bockstenstur för mig

Väskan står, nästan färdigpackad, på vardagsrumsgolvet och glor på mig.

I början på säsongen, när jag planerade inför LLSM, så tänkte jag att jag hoppar över Finnmarksturen och/eller Bockstensturen om jag inte ligger bra till i Långloppscupen. För dessa långa långlopp sliter en hel del på kroppen.
Nu hade jag dock ställt in mig på att åka ner till Varberg i alla fall. Jag kunde ju kanske ta en hyfsad placering och det är ju skitbra träning. Men tidigare i veckan fick jag tvekande tankar och igår tvekade jag på riktigt. Jag sa till Magnus på MSN att om det skulle regna här på morgonen så ställer jag in. Nu var givetvis inte regnet på morgonen anledningen till att ställa in hela resan. Helt ärligt så har min enda anledning till att åka Bockstensturen varit att eventuellt ta en hyfsad placering. Ren resultatdesperation alltså.

När jag har vägt för och nackdelar så blir beslutet ganska enkelt, om jag kan bortse från min resultatdesperation.

Fördelar:
- Bra träning
- Kul att tävla
- Jag kan kanske få ett bra resultat

Nackdelar:
- Svindyrt att åka 120 mil i bil, bo borta, äta borta och anmäla sig. Minst 2000:- skulle helgen gå på
- Jag skulle bli sliten i ett par dagar efteråt
- Cykeln skulle bli sliten, då nytt lerbad väntar i helgen
- Det är skitdrygt att vara borta så länge, dels för egen del, men också från familjen
- Bockstensturen är inte sveriges roligaste tävling

Så istället väljer jag att gå på min grundplan från i våras, har jag ingen totalplacering att kämpa för i Långloppscupen, så skippar jag Bockstensturen och fokuserar 111% på LLSM.
Inte för att jag egentligen behöver ursäkta mig inför er, jag vill helt enkelt inte köra Bockstensturen.

Annonsering i bloggen

Jag kommer, inom kort, att öppna för möjligheten att annonsera i min blogg. Har ni något intressant som ni vill få ut till intresserade, så klicka på "kontakt" och hör av er till mig.

Vuelta a España

Är det något att se på? Jag har inte sett någonting av en endaste etapp, har inte ens känt något sug eller ens tänkt på att titta faktiskt. Har givetvis inte kunnat undgå att läsa om loppet. Har förstått att lite mindre namnkunniga cyklister vinner och att det vurpas rätt friskt.
Jag vet inte om det beror på att jag var ung och hungrig förr, och därför inte missade Eurosports sändningar. Eller om det helt enkelt beror på att alla dopade dårar gett mig viss avsmak för eländet. Vart tog hjältarna vägen? Det känns, när jag tittar på de största tävlingarna, som att jag bara tittar på ett gäng pajasar. Antingen före detta dopade eller misstänkta för doping. En riktig vårklassiker eller tuff bergsetapp har ju sitt underhållningsvärde ändå. Men den där äkta glädjen över att följa världens bästa cyklister i TV-rutan är inte lika stor längre. Långt ifrån.
En av mina hjältar från förr är Alexandre Vinokourov. Vilken attackcyklist. Jag ville vara som honom, kunna attackera jämt och överallt. Visserligen körde han ofta med huvdudet under armen, men där hade vi också en likhet... Nu är han tillbaka. Egentligen vill jag inte hylla honom, fuskare som han är. Men han väcker mitt intresse ändå. Och hur ska vi behandla fuskarna som avtjänat sitt straff? Visst, effekterna av hans tidigare liv sitter säkert i fortfarande. Men är det rätt av oss som följer sporten att håna de som avtjänat sitt straff, skall de för alltid vara märkta? Eller måste vi lära oss att konstatera att han nu tagit sina två år och är som vilken kille som helst i klungan?
Två år är för övrigt på tok för lite. Jag vill inte jämföra fuskare med mördare, men straffskalan måste ha ett större spann. Maxstraffet kan inte vara så lite som två år. Har man medvetet dopat sig med de tyngsta tillgängliga preparaten så har man begått det grövsta brott mot sporten som finns. Och då bör man också få ett kännbart straff. Tio års avstäning för ett grovt regelbrott känns mer rätt än två år. Åker man fast innan man passerat 35, så kan man ju ta två år där man pundar på och tränar hårt. Och kommer tillbaka bättre än någonsin. Det är äckligt.
Och sportdirektörer eller lagläkare eller vilka asen är som lurar i sina adepter preparat. Fy fan.