2014-07-08

Västboloppet = DNF

Hej!

Jag har ju inte skrivit så mycket om Västboloppet och det beror givetvis på att det inte fanns något att skriva hem om. Hade jag vunnit så hade det säkert varit tio blogginlägg publicerade sedan målgång. Det där vet ni ju hur det fungerar...

Jag ska försöka ta det lite kort.
Inför start så brydde jag mig inte i att ta någon bra position i startfållan, höll mig hellre i skuggan så länge som möjligt. Många av de duktigaste cyklisterna stod också längst bak så jag kände mig inte så himla orolig för att inte kunna hänga med i starten...
Banan hade två gruvsvägspartier, ett i början på varvet där man åkte svagt utför efter att ha tagit oss upp för en asfaltsbacke innan och ett parti någon kilometer senare. Det första partiet var 1.3 km långt och det andra var 3.2 km och dessutom med några småbackar. Vi skulle köra nio varv och totalt 162 kilometer.
Trots vad jag tyckte var en lugn start så sprack klungan i flera delar utför på första grusvägspartiet och jag hamnade givetvis i en grupp långt bak. Även om det gick ihop så satt jag ganska långt bak även på det andra partiet. Bestämde mig därefter för att sitta långt fram varje gång och inte tro att det kanske skulle gå lugnt och fint...
Störst problem på banan hade jag mellan dom två grusvägspartierna. Igångdraget där var inget mina ben gillade och dessutom så sprack det ju av i klungan varje varv på första gruspartiet. Vissa hade ju sämre teknik än andra och det tog något varv innan man visste vilka man skulle undvika att cykla bakom.
När jag efter ett drygt varv kollade på min Garmin så såg jag att min snittpuls visade typ 178. Trodde att det var något fel antingen på pulsmätningen eller mig. Sååå himla jobbigt hade jag ändå inte upplevt det.
Eftersom jag satt bättre till i klungan på varv två så passade jag också på att gå med några attackförsök utan att komma iväg någonstans. När vi kört 3-4 varv så var snittpulsen nere på 175, någonstans kring tröskelpuls alltså. En timme och 15 minuter in i loppet och med ca: fyra timmar tävling att genomföra. Kändes inte bra men jag satt ju där jag satt och pulsen är inget jag kunde påverka så det var bara att bita ihop.

Klungan blev hela tiden mindre och mindre. På bilden nedan så gissar jag att vi cyklat ungefär fyra varv:
Jag sitter i den främre halvan av klungan på väg mot banans andra grusvägsavsnitt.
Foto: Valentin Baat http://www.baatphoto.com/2014/07/vastboloppet-2014-swecup/

Här någonstans började det bli jobbigt för mig. Troligtvis gjorde värmen i kombination med intensiteten att det blev tufft för mig. Ute på varv fem så gick det från att ha känts ganska bra till att det blev en kamp. Ute på varv sex så hamnade jag lite uppgivet bland de sista i klungan, jag kände väl att det inte var långt borta innan jag skulle få ge mig.
Så ut på sjunde varvet så tycker jag att det går fort i langningsbacken. Där hade jag annars tyckt att farten var lugn och fin. En cyklist som tar langning kör på en flaska som någon tappat och välter. Han vinglar in i min bakväxel och faller åt vänster bakom mig. Blev inte speciellt hindrad eller så och växeln höll tack och lov. Cyklisten höll också!
När vi svängde av vägen och skulle upp mot Bokskogen och första grusvägsavsnittet så går det för fort för mig. Det känns riktigt jäkla illa och när jag sitter där nästan längst bak så fanns det inte så mycket att "falla tillbaka på". Tvingas ge mig där och mår riktigt jäkla pyton. Det känns som om hela kroppen kokar och jag vill bara lägga mig i en tunna isvatten.
Marcus Johansson från Motala får också ge sig samtidigt som mig och vi bestämmer oss för att rulla ur benen ett varv. Vi får lite senare sällskap av en Hymercyklist, så vi blir tre stycken som släpar oss runt.

Där är vi tre, ute på det andra och längre grusvägspartiet.

Jag skulle gärna ha kört två varv till och fullföljt loppet. Det känns ju så mycket bättre att i alla fall ha tagit sig runt ett lopp än att behöva kliva av. Men så kokt som jag var så var det inget alternativ. Så jag klev av efter sju av nio varv.

Så här blev Garmin-datan för dom dryga sex varven som jag var med. 111 kilometer blev det med en snittfart på 41 och snittpuls på hela 169 slag i minuten. Det motsvarar 86.2% av min maxpuls det.


Det var åtminstone kul att sladda lite på grusvägen och känna att det gick bra när vi körde off road. Tyvärr har jag hela året saknat det där lilla extra vilket gjort att kroppen inte fixar dom längre distanserna. Det saknas pangpang i buggarna, helt enkelt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar